Att finskan numera är Finlands huvudspråk kan leda en modern betraktare att tro att detta är resultat av en naturlig utveckling där ett allmogens språk genom en viss bearbetning blir ett allmänt använt kulturspråk. Men riktigt så enkelt är det inte. Utvecklingen kunde ha tagit en annan väg som den gjorde för iriskans del; från 1835 till 1891 minskade antalet irisktalande från fyra miljoner till 680 000 och trenden har pekat nedåt sedan dess.

Svenskan stod sig mycket stark långt inpå 1800-talet i Finland. Omständigheterna varierade: ibland råkade de vara till finskans fördel, ibland inte. Det pågick en kraftmätning om språkligt herravälde i Finland, Sveriges tidigare Österland, en språklig Finnkamp.

Finskan tappar mark

Innan Ryssland segrade över Sverige i Finska kriget 1808 - 1809 och innan den östra delen av riket blev storfurstendömet Finland, hade en omfattande försvenskning ägt rum där. På 1640-talet hade finskan fortfarande varit ett allmänt umgängessrpåk bland ståndfolket i Åbo vilket intygas bl.a. av det faktum att man hade motsatt sig tillsättningen av Eskil Petraeus som stadens kyrkoherde 1634, då denne inte behärskade finska. Men fram till 1740 hade ståndfolket försvenskats nästan helt. Svenskan hade prestige, vilket finskan saknade.

Yttre fysiska omständigheter spelade också mot finskans fortlevnad. Under "dödsåren" 1695? 1697 gick en tredjedel av Finlands befolkning på ca. 500 000 personer under. Ofredsåren 1714 - 1721 och 1742 - 1743 då Ryssland ockuperade landet, tog också tusentals liv. Vid 1700-talets mitt hade Finland 422 000 invånare; befolkningen hade således minskat med ca. 80 000 människor inom loppet av 50 år. Myndighetspersoner rekryterades från Sverige, vilket höjde svenskans status ännu mer.

 Språkförhållandena hade mot 1700-talets slut definitivt svängt till svenskans fördel. Man kan då undra, hur det kom sig att finskan inte hamnade i samma sällskap som iriskan och många andra tungomål som inte lyckades hävda sig under historiens gång. För att besvara denna fråga måste vi gå in lite djupare i finskans historia, betrakta de faktiska demografiska förhållandena, idéella strömningar, makthavarnas politik samt reformarbete som omvandlade finskan från ett föga dugligt kommunikationsmedel för moderna ändamål till ett fullödigt kulturspråk av idag. Avslutningsvis kommer en person presenteras som i sin syn på skriftspråket var före sin tid, en finsk oliktänkare.

Gammal finska och dess användning

Finskan blev skriftspråk tack vare den lutherska reformationen som förutsatte att allmogen skulle få möjlighet att läsa Guds ord på sitt eget språk. Härav följde att Mikael Agricola översatte Nya testamentet till finska. Översättningen kom ut 1548; hela bibeln översattes till finska 1642. Men trots dessa och andra framsteg erhöll finskan aldrig en officiell status i det svenska riket, och dess skriftliga odling förblev mager. Den finskspråkiga litteratur som fanns var till en övervägande del översättningar eller skapad efter utländska mallar. Den omfattade lite prosa, religiösa texter, några grammatiker och läroböcker samt översättningar av rikets lagar. Professor Martti Rapola konstaterade rörande finsk litteratur under den aktuella tiden: "Valoa nirsosti, lämpöä tuskin senkään vertaa" (Kräset med ljus, värme knappt ens det).

Finska skriftspråket som användes från ca. 1540 till ca. 1820 kallas för gammal (skrift)finska (vanha (kirja)suomi; här använder jag termen gammal finska). Som antytts ovan användes gammal finska mestadels i översättningar, och översättare ställde sig ofta högaktningsfulla till originaltexten. Detta förde med sig att språkformen antog främmande syntaktiska konstruktioner. Ett fall angår passivkonstruktioner. Nufinskan har inte den typen av passiv som finns i t.ex. svenska: Katten hängdes av tjänaren. På finska blir detta en rak påståendesats där katten (kissa) är objekt (kissan) och inte subjekt som på svenska: Palvelija hirtti kissan. I gammal finska odlade man däremot flitigt passivkonstruktioner som vi har i svenska: Katten skulle hängas av tjänaren - Kissa piti palvelija-lta hirtettämän (lit. Katten skulle tjänaren-av hängas). Det finns finsktalande som menar att det var synd att denna konstruktion inte hittade hemvist i finskan utan fördrevs i purismens namn.

Demografiska förhållanden och attityder mot finskan

De faktiska demografiska förhållandena förändrades helt i och med att Finland blev storfurstendöme under den ryska kejsaren 1809. I Sveariket hade finskan varit ett språk som talades av 22 procent av dess invånare. Nu blev det språket för en majoritet på 87 procent.

Vi skall dock inte överdriva de demografiska förhållandenas betydelse av den enkla anledningen att vare sig Ryssland eller Sverige var demokratiskt. Finland var ståndsamhälle där ståndcirkulationen i fråga om språk innebar att svenskan var huvudspråket och ett måste om vederbörande ville avancera i sin yrkeskarriär. Ju högre upp man kom i samhället ju naturligare var det att använda svenska och inte finska. Låt oss ta ett exemepel: Elias Lönnrot, Kalevalas upphovsman, hade finskan som sitt förstaspråk och lärde sig svenska först i skolan. Det sägs att han under senare delen av sitt liv gick över mer och mer till svenska. Det var också svenska som han använde med familjen. Detta var typiskt för de flesta akademiker som ivrade för finskan långt in på 1800-talet: de fäktade för finskan men deras eget  umgängesspråk var oftast svenska.

Motståndet mot finskans införande i det offentliga livet var ibland starkt bland det svenskspråkiga ståndfolket under autonomitiden. Reinhold v. Becker som skrev en finsk grammatik 1824, konstaterar följande i en finsk tidning 1820 (i min översättning):

"Somliga av våra högt uppsatta lantsmän har ansett att vårt språk [finska] är så rått, att de inte har velat smutsa sin mun med det och vi måste undra, varför de inte har skämts för att bo i ett land där ett sådant språk talas."

Snellman klagade i sitt brev till Cygnaeus 1840 att den bildade (svenska) delen av befolkningen inte bryr sig ett dugg om den obildade (finska) delens andliga och materiella framgång. Lars Gabriel Haartman som var den viktigaste statsmannen i Finland på 1830- och 1840-talet ansåg att finskan var la langue du Perkelä ( < perkele, en finsk svordom). Det svensksinnade motståndet fick dock ge vika för den framväxande finsk-nationella rörelsen, men detta innebar inte att finskan ensam skulle komma ut som segrare ur denna långdragna Finnkamp.

Ideella strömningar som favoriserade finskan

Under senare hälften av 1700-talet steg välfärden i Finland, och befolkning blev mer mottaglig för nya idéer och intryck. Man levde i upplysningens och nyttans tidevarv då rationella samhällsreformer efterfrågades och dessa reformer borde basera sig på pålitliga, vetenskapligt grundade uppgifter. Den mest framstående representanten för denna tidsanda i Finland var H. G. Porthan, "den finländska historiens fader".

Under sina resor i Finlands inland fann han en språkligt och kulturellt unik folkloretradition som han också började samla på. Han levde i en förnationalistisk epok och såg ingen motsättning i att vara finne i ett svenskt rike, men han bidrog till att lägga grunden för idén om Finland och dess folk som en särskild nation. Han var den viktigaste inspirationskällan till den nationella väckelserörelsen som under 1800-talet uppstod i landet. Denna rörelse var anknuten till nationalromantik som bredde ut sig i Europa i början av 1800-talet, och i Finland blomstrade den som "Åboromantik" under 1820-talet. Då universitetet efter Åbo brand 1827 flyttats till Helsingfors 1828 uppstod "Helsingforsromantik" eller "den andra nationella väckelsen" som varade 1830 - 1850.

Åboromantikens devis var "Svenskar äro vi inte mera, ryssar vilja vi ej blifva, låtom oss vara finnar." Den har tillskrivits A.I. Arwidsson, den ledande figuren bland Åboromantikerna, fast devisen troligen hade använts redan tidigare. Åboromantiken började mattas av i och med att Arwidsson år 1823  förvisades från Akademien i Åbo pga. hans skarpa, nationalistiska kritik mot ryska makthavare. 

 
Inom den andra nationella väckelsen bildade finsksinnade akademiker 1830 en sammanslutning som kallades för Lördagssällskapet. I sällskapet träffades flera centrala aktörer som J. L. Runeberg, J. V. Snellman och Elias Lönnrot samt ytterligare Fredrik Cygnaeus, "finska folkskolans fader", och M. A. Castrén som lade grunden för forskningen av finsk-ugriska språk och som år 1851 blev den förste professorn i finska vid universitetet i Helsingfors. Inom Lördagssällskapet föddes också idén av att grunda en organisation för att befrämja finsk litteratur. Resultatet blev Finska litteraturens sällskap (Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, SKS, grundat 1831). SKS bistod bl.a. Elias Lönnrot i dennes  samlingsarbete av finska och karelska folkdikter som han sedan sammanställde till i Kalevala. Eposet publicerades i SKS regi 1835 (utvidgad och genomarbetad version 1849).

Kalevala innehåller bearbetad folkdiktning av olika ämnen som t.ex. världens tillblivelse och Sampo-myten. (Sampo är i finsk mytologi en slags magisk artefakt som bringar välgång till innehavaren; den smiddes av Ilmarinen, samma figur som smidde himlavalvet.) Kalevalas betydelse för den framväxande finska identiteten var avgörande; den tycks visa att finnarna hade en egen historia, skild från den över 600-åriga samvaron med svenskarna. Eposet och dess följeslagare Kanteletar samt en omfattande diktinsamlingverksamhet bland bondefolk i Finland och Karelen gav stöd åt finska språket och framför allt åt dess östliga dialekter som har en tongivande ställning i Kalevala-diktning. Ett resultat av denna verksamhet blev volymserien Suomen kansan vanhat runot (Finska folkets gamla runor) som omfattar all antecknad Kalevala-diktning. Serien består av 34 böcker och 100 000 enskilda dikttexter; den publicerades 1908 - 1948 med en tilläggsvolym 1997.

Rysk maktpolitik

Rysk politik mot Finland skiftade förstås under den långa autonomitiden. De nya makthavarna ville hålla i trådarna i sitt nya "förvärv"; de hade  intresse av att vidga klyftan mellan Svearikets tidigare västra och östra delar och därmed försvaga Sveriges politiska roll inom Östersjöområdet. Ett uttryck för denna ryska politik var att Åbo som låg närmare Sverige förlorade sin ställning som Finlands huvudstad till Helsingfors 1812.

År 1829 infördes censurstadgan. Den omfattade enbart finskspråkiga verk; svenskspråkig litteratur undgick detta ingrepp mot kulturen. Stadgan hade dock föga betydelse för finska skriftspråkets utveckling då de finskkunniga censorerna ställde sig positiva till finnarnas "harmlösa kulturnationalism", vurmandet för folkdiktning. Detta relativt milda angrepp mot litterära verk på finska fick dock snart en efterföljare som var hårdare. 

Ute på kontinenten sjöd det av politiska oroligheter i slutet av 1840-talet. Året 1848 blev Europas tokiga år då Marsoroligheterna ägde rum. De ryska makthavarna väcktes: all icke-rysk nationellt inriktad rörelse skulle förhindras. Språkstadgan infördes 1850, och den tillät publicering av endast religiös och ekonomisk litteratur på finska. Återigen berörde stadgan inte svenska eller ryska. Så väl högre uppsatt finsksinnat ståndfolk som bönder reagerade, de ansåg att finskan genom stadgan hade hamnat i ett avsevärt sämre läge än svenskan och ryskan. Bönderna i Savolax under ledning av Antti Makkonen lämnade vädjan till den ryske generalguvernören för undervisning på finska i elementärskolor. Även krav på domarnas kunskaper i finska framfördes.

Kraven hörsammades först efter att den nya tsaren Alexander II tillträtt regeringen 1855; han  skrev under en språkstadga 1863 som jämställde finskan med svenskan i alla de ärenden som omedelbart berörde den finska allmogen. Alla domstolar och ämbetsverk ålades att ta emot handlingar på finska. Men var detta den framgång som den finsk-nationella rörelsen hade väntat sig? Inte riktigt. För det första stipulerade man att finskan och svenskan skulle bli jämställda först efter en övergångstid på 20 år. För det andra förblev svenskan landets huvudspråk, för i stadgan stod ju att finskan skulle användas i ärenden som omedelbart berörde den finskspråkiga delen av befolkningen, inte överallt. Som sådan gav stadgan knappast stöd åt de finskivrare, fennomaner, som ville ha Yksi kieli, yksi mieli (Ett språk, ett sinne), ett enspråkigt finskt Finland. 

  
Gammal finska blir nufinska

Finskan blev alltså majoritetens språk i och med att Finland införlivades som autonomt storfurstendöme med Ryssland 1809. Därmed växte också kraven på språket. Om finskan skulle tjäna som kommunikationsmedel för något mer än bara den finskspråkiga folkdelens omedelbara behov, vilket den finsksinnade gruppen ville, var det uppenbart för nästan alla inblandade att språket måste uppgraderas. Det fanns många  områden där det föga eller inte alls brukats under svensktiden; det handlade om statsförvaltning, högre utbildning och ett stort antal vetenskapliga domäner. Denna reform skulle beröra det skrivna språkets olika delområden som ortografi, fonologi, formlära, satskonstruktioner och framför allt ordförråd där bristerna var stora. Observera också att det inte fanns någon allmän standard i fråga om hur detta språk skulle talas.

Ett ytterligare problem som finska språkmän stod inför, var hur man skulle ta hänsyn till den dialektala variationen som faktiskt förekom. Frågan diskuterades intensivt under 1810 - 1830; det uppstod något som kallas för dialekternas strid. Läkaren och språkmannen Samuel Roos ansåg att östdialekten (savolaxiskan) skulle stå som grund till skriftspråket för den är fylligare i sin formrikedom, rik i sitt ordförråd och den har bevarat folkdiktning. Av ungefär samma mening var den förutnämnde Reinhold v. Becker. Gustaf Renvall som var präst och professor i pedgogik, framhöll för sin del att västliga, dvs. sydvästra, tavastländska och österbottniska dialekter bör bevaras som grund för skriftspråket då "de är allmänt kända" och har sedan århundraden använts i skrift.

Elias Lönnrot märkte under sina diktsamlingsfärder att folk hade lättare för att läsa standardspråket än dialekt. Det var mycket tack vare hans insatser som en kompromiss nåddes i dialektstriden. Lönnrot var en praktiskt lagd språkman som skapade finsk terminologi inom en rad olika områden. Detta skedde medan han arbetade med sin tidning Mehiläinen (Biet), när han skrev rådgivande böcker åt folk ute på landsbyggden rörande olika sjukdomar. Han var ju läkare till yrket och när han och hans medarbetare skrev den stora finsk-svenska ordboken 1867 - 1880. Ordboken omfattar ca. 200 000 uppslagsord, och Lönnrot sa sig ha läst hela manuskriptet ord för ord.

En stor språkreform av det finska skriftspråket genmomfördes under 1820 - 1870, vilket senare kom att kallas för period av varhaisnykysuomi eller tidig nufinska (sedan slutet av 1870-talet har vi nykysuomi eller nufinska). Den nya språkformen baserade sig till väsentlig del på den gamla västliga grunden men den införlivade även drag från östdialekter. I många avseenden gynnar nufinskan alltså västliga dialekter, men i vissa andra östliga. För att ta två exempel: östliga och österbottniska dialekter har former som tulemma och tuletta, resp.'vi kommer' och 'ni kommer'. I västdialekter och nufinska standardspråket heter det tulemme och tulette. Västfinska dialekter har å andra sidan lånord från svenska som klasi, trenki och kryyni (resp. glas, dräng och gryn) som inte antagits i standardspråket. Där heter det som det gör i de östliga dialekterna: lasi, renki och ryyni. Nufinska standardspråket är således en kompromiss, dvs. till en del ett konstruerat språk.

Det är ingalunda konstigt med sådana språkreformer; flera skriftspråk som t.ex. norskan (framför allt nynorsk), estniskan och hebreiskan har också genomgått en omfattande bearbetning. Språkplaneringen där språkexperter gör "konstgjorda" ingrepp i talspråk i syfte att standardisera dem,  pågår just nu för fullt på många håll i världen. Men i jämförelse med t.ex. svenskan omvandlades finskan från ett föga dugligt "gammal finska" till ett kulturspråk av idag synnerligen fort och på en mycket bred front. Precis som för andra språk i Norden finns det en effektiv officiell språkvård för finskan, både för den varietet som talas i Finland och den som talas i Sverige. Den senare språkformen brukar kallas för ruotsinsuomi eller sverigefinska. Finskan är sedan år 2000 ett av vårt lands fem nationella minoritetsspråk.  

 
Oliktänkare

Det var inte alla som underskrev kompromissen rörande det nya standardspråket. Ett viktigt undantag var Carl Axel Gottlund, storfurstendömets ledande oliktänkare. Han föddes i Nyland 1796 men flyttade med familjen till Jockas (Juva), en kommun i södra Savolax, där hans far blivit kaplan 1805. Hans mor var svensk; svenska var också det språk man använde inom familjen och med vänner och bekanta inom samma stånd.

Det berättas att Carl Axel i sin barndom ivrigt organiserade krigslekar. I dessa lekar, som gick på finska eller egentligen savolaxiska, tog alla, såväl ståndfamiljernas arvingar som bondungar och torparbarn del. Man kan tänka sig att denna barndomstid la grunden för Gottlunds bevisligen goda förmåga att umgås med allmogen. Dessutom lärde han sig att prata flytande savolaxiska, dvs. han blev tvåspråkig.

Gottlund var den som långt innan Lönnrot kom på tanken att skapa ett nationalepos åt finnarna. Han upptäckte också Sampo-myten under sina etnografiska vandringsresor hos finnar i Sveriges och Norges finnskogar i slutet av 1810-talet och början av 1820-talet. Gottlund gjorde betydande insatser inom folkdiktsamling i sina hemtrakter i Savolax; han blev Finlands förste etnomusikolog då han antecknade folksånger i noter, musikaliskt begåvad som han var.  

Dock minns vi Gottlund mest pga. hans något originella syn på det finska skriftspråket. Han menade att det inte alls behövdes e t t skriftspråk utan variationen är bra även för denna språkform. Det som ter sig lite förbryllande är att medan han fäktade för variation i finska skriftspråket var han helt emot provincialismer i sitt förstaspråk svenska. Så här argumenterade han mot dem som "dödade bokspråket", dvs. dem som vid standardisering av finska inte tillät den faktiska variationen komma fram: 

(Ur C.A. Gottlunds Läsning för Finnar, 1864: 241): "Min princip ... har varit ... att icke i allt blindt, eller slafviskt, följa det af några skråmessiga (grammatikaliska) språklagar korsfästade, och sålunda redan på sätt och vis (med afseende å sin lifskraft) dödade bokspråket; utan har jag ? i motsats deremot, och i strid emot alla andra ? följt, och upptagit, det (enligt uttalet hos allmogen) städse ännu lefvande talspråket, med alla dess många variationer..." 

Gottlunds förslag fick löjets skimmer över sig. De flesta bildade finska språkmän ansåg det helt uteslutet att följa hans råd: Piti kirjuttaa niin kuin huastettii (på efterhärmad savolaxiska: Man skulle skriva som man pratade). Den finsksinnade majoriteten ville leva efter Snellmans motto: Yksi kieli, yksi mieli. Gottlund marginaliserades och hans idéer skuffades undan. Finskhetens kärna var det finska språket och det skulle vara ett språk, inte en uppställning olika skriftliga "dialekter". Den första professorn i ämnet finska vid Kejserliga Alexander-universitetet i Helsingfors, M.A. Castrén, slog fast i sin installationsföreläsning 1851: "Med språket står och faller icke blott vår nationella kultur, äfven hela vår tillvaro såsom nation." Den finlandsfinska identiteten baserades således på språket finska och allt som hade skapats och kom att skapas på det. Skriftspråket låg ovan den dialektala och sociolingvistiska mångfalden.

Man skulle utveckla ett kulturspråk som "inte levde under det folkliga tungomålets outvecklade förhållanden som i något slags svedjebruk" som författare Maila Talvio skrev 1916. "Ett skriftspråk står för nationens kultur som helhet, som odelad samhällelig och nationell kraft ...," fortsatte professor Martti Rapola 1924. Detta betydde inte att man försummade forskning av dialekter (och senare sociolekter). Tvärtom: sedan slutet av 1700-talet har generation efter generation av finska språkforskare ägnat sig åt finska, dess dialekter, sociolekter, dess nära och fjärran släktspråk. I förhållande till antalet talare lär finskan vara bland de mest genomstuderade språken i världen. Det är kanske denna väldiga kraftsamling som gjorde att språket inte marginaliserades under 1800-talet och i början av 1900-talet, dvs. att det inte gav vika vare sig åt svenskan eller under de ryska makthavarnas russifieringsförsök 1899 - 1905 och 1909 - 1917 åt ryskan.

Om denna utgång av den språkliga Finnkampen var bra eller dålig har det rått delade meningar. För den kände statsmannen av storfurstendömet Finland, L. G. Haartman, var satsning på finskan inte förnuftigt. I stället borde man ha satsat på sk. stora språk som engelska, franska, tyska och ryska... 

Epilog

Mitt förstaspråk är inte det finska skriftspråket, och jag vågar påstå att det är ingens förstaspråk; det är inte skrifspråket som människan först bemöter och lär sig i sin tidiga barndom utan det är det talade språket som är en del av den dialektala och sociolingvistiska mångfalden. Vi har under senare tid börjat förstå betydelsen av våra förstaspråk, de språkformer som våra närmaste pratar med oss och som är dialekter och sociolekter av alla slag. Ett intressant fenomen som nyligen ägt rum i Finland är en sorts "dialektboom": katekesen, julevangeliet, Kalle Anka och Asterix har översatts till olika finska dialekter och Helsingfors slang. Carl Axel Gottlund skulle säkert glädja sig åt denna utveckling. Han skulle säkert skicka sms på sin savolaxiska: "Kirjutan niin kuin huastan" (Jag skriver så som jag pratar). Inte alla skulle förstå honom ändå, många skulle tycka att han bara gör sig märkvärdig, men det skulle finnas också många, framför allt unga människor, som skulle tycka att detta är coolt.
 Beträffande alla tiders Finnkamp så är Finland sedan 89 år tillbaka officiellt tvåspråkigt i finska och svenska. Principen Yksi kieli, yksi mieli vann inte kampen.Vi lever i en värld där vi inte kommer undan andra språk av vilka både svenska och finska med deras olika mundarter är levande exempel på.

Kaarlo Voionmaa

urbanfinne@gmail.com

(Artikeln publicerad med författarens tillstånd)